Victor Frankenstein, inlägg 3

Enligt NE var Prometheus (”den som tänkte före”) en titan i den grekiska mytologin som av lera och vatten skapade människan. Men han ville visa att människan var överlägsen alla andra djur, därför stal han elden från Olympen och gav till människan. För detta blev Prometheus straffad och personligen upphängd på en klippa av Zeus, för att sedan få sin lever uthackat av en örn gång, på gång, på gång… Men enligt myten, då Herakles var på väg att hämta det gyllene äpplet, sköt han ner örnen och befriade Prometheus.

Men på vilket sätt har Mary Shelley bearbetat och tillämpat den antika myten om Prometheus i sin kritikerrosade roman, Frankenstein?

Vetenskapsmannen Victor Frankenstein gjorde ett liknande övertramp mot gudarna som Prometheus gjort, i och med att de både skapar eller ger individ(er) liv med krafter och sinnen som var bortom det naturliga och detta genom ett onaturligt tillvägagångssätt. Jag tror att det kan varit upphetsningen och förivringen, när man är nära att skapa något banbrytande, som gick de båda åt huvudet och förblindade dem för konsekvenserna. För att båda fick betala dyrt för sina verk, Prometheus fick sin lever uthackad och Victor fick sina nära och kära mördade. Men tillslut blir båda befriade från sina plågor, dock på olika sätt. Prometheus blir räddad av Herakles som sköt ned örnen, medan Victor återförenas med sina kära i och med sin död, samtidigt som monstret tar självmord (Frankenstein; sid. 215-220).

Jag uppfattade det så att Shelley ville rikta en varning till den ”modern” människan, att nytänkande och förändring bara gav dåliga följder. Denna varning förmedlades i Victor Frankensteins nyfikenhet, val och konsekvenser. Jag tror att det var den industriella revolutionen, som Mary Shelley levde under, som påverkade henne på ett negativt sätt. Kanske var det genom det försmutsade landskapet i England, eller den stora urbaniseringen (Wikipedia/ industriella revolutionen) som fick Shelley att vända sig negativ till revolutionen. Och det gjorde hon genom att höja ett varningens finger och visade det i hennes storslagna roman.

Sverker Sörlin skrev i sin essä i DN:

I efterhand kan man säga att romantiken erbjöd sönderfall, en individualism med destruktiva drag, en organisk nationalism med hemska följder. Den inbjöd också till en farlig subjektivitet i vetenskapen. Man drömde om en enhetsvetenskap som skulle förena naturstudium och andligt skådande; allt var ju ändå en fråga om andens polära kraftspel, som Schelling lärt

Sörlin beskriver romantiken som en epok där subjektiv vetenskap gick hand i hand med det ”andligt skådande”. Det tycker jag passar väldigt bra in på ett avsnitt i boken (Frankenstein; sid. 42) där Victor precis anlänt till universitet i Ingolstadt och får träffa monsieur Krempe, professor i naturvetenskap, och M. Krempe minst sagt hånar Victor för hans tidigare litterära studier som Victor däremot fann väldigt intressanta. Men sedan var det just den sortens studier som gjorde att Victor kunde fullfölja sin revolutionerande skapelse. Detta tyder på att vetenskapen under romantiken, som Sörlin redan påpekat, var väldigt tunnelsynt och tog inga onödiga svängar som inte överensstämde med den religiösa tron.

Victor Frankenstein, inlägg 2

Romantik för mig är ett annat ord för kärlek fast med en mer kraftfull och fylligare innebörd. Det kan vara en kemi mellan två personer som blommar ut och blottar de mest sköra, men på samma gång, de allra vackraste känslorna mellan dessa parter. Dikten, Till förruttnelsen, är ett bra typexempel på min tolkning, dock kan titeln vara ganska missledande för den som inte läst den, men diktens handling om oemotståndlig kärlek till dödens frånskiljande knyter samman det hela på ett fint sätt.

Med denna uppfattning blir frågan ”på vilket sätt kan man se att Frankenstein är en typisk romantisk roman?” väldigt svår att svara på. Men efter att läst sidorna i den levande litteraturen och slaget upp ordet i Svenska Akademins ordbok har termen romantik fått en annan, eller rättare sagt, en till innebörd för mig. I dessa två böcker beskrivs romantik som en stämning som kännetecknas av drömmar och en längtan bort från tillvaron. Denna förklaring kanske är besläktad med min uppfattning på det känslosvärmiska-och drömliknande stadiet, för att det är väll inte bara en slump att ordet romantik har en tvetydig bemärkelse (eller..?).

Så, med att kunna förstå den andra innebörden av ordets betydelse, instämmer jag med att Frankenstein är en romantisk roman. Om vi tar Victor Frankensteins trogna följeslagare, Henry Clerval, som exempel. Hans entusiasm, som var nära att övergå i extas, när de färdades över floden Rhen och fick beskåda den skönhet som naturen bjöd, visade verkligen på uppskattningen med att komma bort från tillvaron, dvs. romantik.

”Han pekade ut naturens skiftande färger för mig och himlens skiftande växlingar. Det är detta som menas med att leva, ropade han, nu njuter jag av tillvaron!”(sid. 155)

Mitt exempel stärks även av romantikens sammanfattning i sex punkter (den levande litteraturen). I punkt ett skrivs det ”den sanne romantikern svärmar för det enkla och ursprungliga” (sid 114). I punkt tre skrivs det om Rousseau och Goethe betraktelse av naturen som själens spegel (sid 115). Det tycker också jag överensstämmer med Clervals personlighet, som den äventyrliga och uppskattande för det enkla.

Viktor Frankenstein

Viktor Frankenstein växte upp i en idyllisk liten by i Genéve, Schweiz. Med sina kärleksfulla föräldrar fick Victor och hans adopterade kusin Elisabeth, bland de bästa av uppväxter. I och med att familjen ofta gjorde saker tillsammans, såsom att resa, vandra eller bara vara, blev Victor en aning blyg person och släppte därför inte in vem som helst i sitt liv. Men han lyckades finna intresse och bekräftelse på annat håll, närmare sagt i den omväxlande och vackra naturen som omgav familjen Frankensteins hus i Genéve. Det var där Victors genuina intresse för naturvetenskap fick fria tyglar för första gången och växte sig stort.

När skolstarten tog sin början stiftade Victor bekantskap med en pojke som hette Henry som skulle komma att bli han bästa vän. De spenderade mycket tid ute i naturen tillsammans, dock delade Henry inte samma intresse för naturvetenskap, utan han hade istället en äventyrlig åder som pumpade inom honom. Åren flöt på i den här stilen för Victor, men strax efter sin mors plötsliga bortgång flyttade han till Ingolstadt, Tyskland, för att studera vidare på universitet. Han lämnade bakom sig sin älskade familj och stad, men också sorgen efter sin mors död. För att när han väl kommit fram till Ingolstadt, som skulle komma att bli hans hemstad för de kommande sex åren, verkade det som att han sakta men säkert börjar förtränga minnena sina nära och kära för att lämna plats åt hans revolutionerande verk som ficj honom att tappa kolla på både tid och rum.

Då man läser Victor Frankensteins väg till att fullborda sitt sk. Monster, är det väldigt lätt att dra parallellen till den stereotypiska galna vetenskapsmannen, vars experiment har gått den åt huvudet och gjort den galen. Jag tror dock att den instinkt, om att nå sitt mål som Victor känner, är väldigt signifikativt för ledande forskare och vetenskapsmän. Ta t.ex. Sir Alexander Fleming, Ernst Boris Chain och Howard Walter Florey:s upptäckt av penicillin, vem skulle anklaga dem för att vara tokiga med tanke på hur många miljontals liv de har räddat tack vare sin medicinska upptäckt?

Låt, Låt, Bild

Låt 1; Märk hur vår skugga

När jag hör den här låten faller jag in i ett dystert sinnetillstånd, fast på samma gång ett melankoliskt sådant. På något sätt dras mina tankar till riddartiden; jag ser framför mig ett dystert korståg på väg hem från ett misslyckat erövringsförsök som slutat i sorg och död. Stora orosmoln hänger över dem medans dem vandrar med svansen mellan bena hemåt igen.

Låt 2;

Den här låten återspeglar också tragedi, fast nu i ett senare skede. Jag får känslan av att det som inte fick hända, hände ändå. Man går runt och försöker hitta syndabockar för det som hänt. Men ändå finns det hopp, en svag strimma hopp som genomsyrar sorgspelet. Detta förmedlas i de ljusa tonerna i pianostycket.

Bild 1

Männen som står vid det fallna trädet och tittar ut över månskenets avslöjande ljus, har precis begravt en av de största hemligheterna det någonsin kommer att uppleva. De står och samtalar om vikten av att hålla detta mellan de själva. Därför går inte ens genom analysering av denna bild att komma fram till vad de samtalar om. Sorry Per ;-)

Ett inlägg av mig, Dante Alighieri

Jag har äntligen kommit på en pjäs som kommer slå igenom! Den ska heta den gudomliga komedin. Den ska vara uppdelad i tre delar I den första delen, Inferno, råka jag förvirra mig ner i helvetet. I nio kretsar ska människor plågas som har varit syndare när de levde. Ju djupare krets, desto svårare syndare och desto värre plågor.

Skärselden är andra delen. Den ska beskrivas som ett berg med sju avsatser som de döda klättrar långsamt uppför för att sonas med sina synder. Här får jag återse återse min älskade Beatrice, som ack redan är död

Den tredje delen handlar om Paradiset med dess nio himlar. Den översta himlen är Guds boning, och där har också Beatrice sin plats.

Den gudomliga komedin kommer att gå till världshistorien, jag känner det i lilltån…

God vs Evel

Jag har konfirmerats och anser mig själv som troende, dock inte i trons fulla utsträckning, men ändå troende. Trots det är helvetet ett begrepp som trubbats av med tiden för att tillslut bli en myt, eller en symbol. Men detta är bara en generalisering från min sida som definitivt inte gäller för alla. Självklart finns det fortfarande folk med synen att himlen fungerar som moroten medans helvetet är piskan. Men begreppet helvetet kommer antagligen alltid att leva kvar hos oss människor på ett eller ett annat sätt, då det fungerar som en definition av ondska.

Om man ska försöka hitta ett liknande och lite mer nymodigt himmel och helvete skulle det i sådana fall vara karma. Gör du något bra, händer det bra saker. Gör du något dåligt, händer det dåliga saker. Karman är något som har växt fram och kanske till och med är en av anledningarna till att helvetet har hamnat i skym undan. Med det visar bara på att vi människor behöver något som bekräftar det vi gör, vi behöver veta att om vi gjort något bra hamnar vi antingen i himlen eller så genererar det i något bra.

Dagens lektion 12/1-010

Vilken litteratur och vilka epoker lockar dig mest?

Renässansen och upplysningen är epoker som jag tycker vore intressant att fördjupa sig i. När det kommer till litteratur skulle jag tycka att någon relaterad sådan under just någon av dessa epoker vore kul att läsa om, kanske Shakespeare?

Vilken pjäs och vilken film skulle du vilja se?

"En midsommardröm" har min familj prisat väldigt mycket, det ligger antagligen lite i deras positiva kritik så den vore kul att se! Vad det anträffar biovisningen "Snabba Cash" är jag otroligt positiv till det förslaget.

Enskilt arbete, grupparbete, prov - vad lockar mest?

Jag anser helt klart att enskilt arbete är det bästa. För det första blir det lättare för dig att bedöma varje enskild elevs insats och på samma gång lättare för oss elever då vi inte är beroende av de andra i gruppens insats för att man ska klara uppgiften på bästa möjliga sätt. Det blir enligt mig bara massa "dö-tid" på lektionerna om man jobbar i grupp för att själva uppgiften glöms lätt bort om det finns något annat intressant att prata om...

När jag tittade på terminsplaneringen såg hyggligt utfylld ut och jag har inga direkta invändningar emot den just nu. När det kommer till mitt nyårslöfte har jag inget direkt. Men min intention är att fortsätta som jag gjort och ha högsta växeln i och göra mitt bästa (tills jag går in i väggen) ;)