Victor Frankenstein, inlägg 2

Romantik för mig är ett annat ord för kärlek fast med en mer kraftfull och fylligare innebörd. Det kan vara en kemi mellan två personer som blommar ut och blottar de mest sköra, men på samma gång, de allra vackraste känslorna mellan dessa parter. Dikten, Till förruttnelsen, är ett bra typexempel på min tolkning, dock kan titeln vara ganska missledande för den som inte läst den, men diktens handling om oemotståndlig kärlek till dödens frånskiljande knyter samman det hela på ett fint sätt.

Med denna uppfattning blir frågan ”på vilket sätt kan man se att Frankenstein är en typisk romantisk roman?” väldigt svår att svara på. Men efter att läst sidorna i den levande litteraturen och slaget upp ordet i Svenska Akademins ordbok har termen romantik fått en annan, eller rättare sagt, en till innebörd för mig. I dessa två böcker beskrivs romantik som en stämning som kännetecknas av drömmar och en längtan bort från tillvaron. Denna förklaring kanske är besläktad med min uppfattning på det känslosvärmiska-och drömliknande stadiet, för att det är väll inte bara en slump att ordet romantik har en tvetydig bemärkelse (eller..?).

Så, med att kunna förstå den andra innebörden av ordets betydelse, instämmer jag med att Frankenstein är en romantisk roman. Om vi tar Victor Frankensteins trogna följeslagare, Henry Clerval, som exempel. Hans entusiasm, som var nära att övergå i extas, när de färdades över floden Rhen och fick beskåda den skönhet som naturen bjöd, visade verkligen på uppskattningen med att komma bort från tillvaron, dvs. romantik.

”Han pekade ut naturens skiftande färger för mig och himlens skiftande växlingar. Det är detta som menas med att leva, ropade han, nu njuter jag av tillvaron!”(sid. 155)

Mitt exempel stärks även av romantikens sammanfattning i sex punkter (den levande litteraturen). I punkt ett skrivs det ”den sanne romantikern svärmar för det enkla och ursprungliga” (sid 114). I punkt tre skrivs det om Rousseau och Goethe betraktelse av naturen som själens spegel (sid 115). Det tycker också jag överensstämmer med Clervals personlighet, som den äventyrliga och uppskattande för det enkla.

Viktor Frankenstein

Viktor Frankenstein växte upp i en idyllisk liten by i Genéve, Schweiz. Med sina kärleksfulla föräldrar fick Victor och hans adopterade kusin Elisabeth, bland de bästa av uppväxter. I och med att familjen ofta gjorde saker tillsammans, såsom att resa, vandra eller bara vara, blev Victor en aning blyg person och släppte därför inte in vem som helst i sitt liv. Men han lyckades finna intresse och bekräftelse på annat håll, närmare sagt i den omväxlande och vackra naturen som omgav familjen Frankensteins hus i Genéve. Det var där Victors genuina intresse för naturvetenskap fick fria tyglar för första gången och växte sig stort.

När skolstarten tog sin början stiftade Victor bekantskap med en pojke som hette Henry som skulle komma att bli han bästa vän. De spenderade mycket tid ute i naturen tillsammans, dock delade Henry inte samma intresse för naturvetenskap, utan han hade istället en äventyrlig åder som pumpade inom honom. Åren flöt på i den här stilen för Victor, men strax efter sin mors plötsliga bortgång flyttade han till Ingolstadt, Tyskland, för att studera vidare på universitet. Han lämnade bakom sig sin älskade familj och stad, men också sorgen efter sin mors död. För att när han väl kommit fram till Ingolstadt, som skulle komma att bli hans hemstad för de kommande sex åren, verkade det som att han sakta men säkert börjar förtränga minnena sina nära och kära för att lämna plats åt hans revolutionerande verk som ficj honom att tappa kolla på både tid och rum.

Då man läser Victor Frankensteins väg till att fullborda sitt sk. Monster, är det väldigt lätt att dra parallellen till den stereotypiska galna vetenskapsmannen, vars experiment har gått den åt huvudet och gjort den galen. Jag tror dock att den instinkt, om att nå sitt mål som Victor känner, är väldigt signifikativt för ledande forskare och vetenskapsmän. Ta t.ex. Sir Alexander Fleming, Ernst Boris Chain och Howard Walter Florey:s upptäckt av penicillin, vem skulle anklaga dem för att vara tokiga med tanke på hur många miljontals liv de har räddat tack vare sin medicinska upptäckt?

Låt, Låt, Bild

Låt 1; Märk hur vår skugga

När jag hör den här låten faller jag in i ett dystert sinnetillstånd, fast på samma gång ett melankoliskt sådant. På något sätt dras mina tankar till riddartiden; jag ser framför mig ett dystert korståg på väg hem från ett misslyckat erövringsförsök som slutat i sorg och död. Stora orosmoln hänger över dem medans dem vandrar med svansen mellan bena hemåt igen.

Låt 2;

Den här låten återspeglar också tragedi, fast nu i ett senare skede. Jag får känslan av att det som inte fick hända, hände ändå. Man går runt och försöker hitta syndabockar för det som hänt. Men ändå finns det hopp, en svag strimma hopp som genomsyrar sorgspelet. Detta förmedlas i de ljusa tonerna i pianostycket.

Bild 1

Männen som står vid det fallna trädet och tittar ut över månskenets avslöjande ljus, har precis begravt en av de största hemligheterna det någonsin kommer att uppleva. De står och samtalar om vikten av att hålla detta mellan de själva. Därför går inte ens genom analysering av denna bild att komma fram till vad de samtalar om. Sorry Per ;-)