Boken Herakles; inlägg 4

Herakles spårar helt klart ur i slutet. Jag trodde ända vägen till de sista sidorna att han med någon slags mirakel vändning (från hjälp av far sin kanske...) skulle vända på allt dåligt han gjort och verkligen hitta in rättskaffens väg. Visserligen gör han ett försök, men allt han tar sig an blir på ett eller ett annat sätt bara fel. Då kan jag i å för sig förstå honom att man inte orkar försöka rentvå sitt namn när han ändå bara smutsar ner det igen.
Jag blev lite besviken att Herakles dog på de sättet han gjorde, jag hade önskat att han offrade sitt liv för att rädda något stad eller något i den stilen. Men efter alla synder han hade begått var de trots allt det mest rättvisa öde han gick till mötes

"Atlas fortsatte att bära himlavalvet på sina axlar. Av allt att döma gör han det än idag". Så lyder de sista meningarna i boken. Jag tror, som jag även skrev i dagens prov, att Theodor skriver detta för att på något sätt länka ihop dåtidens Grekland med vår nutid- den grekisk mytologin lever kvar än idag.

Min egna dikt:

- Strunt i måttfullheten, lev på hoppfullheten.

Boken Herakles; inlägg 3

Nu tycker jag nästan bara synd om Herakles. Han känns så oskyldig (som en nallebjörn) när det skrivs om honom. Men all den styrka han är tvungen att tygla har eskalerat tills det nu känns som om han inte längre har någon kontroll över den. Sidorna innan 243 slutade med att han dödade en oskyldig bartender som råkade spilla några droppar vin på honom. Några kapitel innan sida 164 dödade han även sina egna barn, man undrar verkligen hur detta kommer att sluta...

"Människorna tröttnar även på hjältar" säger Iolaos på sida 233. Och det är just det jag tror att Thedor vill förmedla med den här delen av boken. Man kan se en stark röd linje bland nu- och dåtidens hjältar. De svävar högt bland målnen hos folket när det gör saker som gynnar dem, men när väll olyckan är framme för hjälten och han råkar göra ett misstag är det nästan som att folket tar bort vingarna han flyger så högt med bland deras gunst och han kraschlandar plötsligt i ett hat hos dem. Detta är något som jag tror är en av de röda trådar som går genom de flesta hjältemyter- ett misstag och man är mer eller mindre slut tills man lyckas erövra deras kärlek igen.
Och det är just det Herakles är tvungen att göra nu. På något vis lyckas han bevisa att innerst inne inte menar något illa. Vem vet, kanske kommer Evristeas sända ut honom på något mer farofyllt uppdrag som kan ge honom chansen att bevisa det.
Jag tycker Spiderman är ett typexempel hur det kan gå för en hjälte som gör allt för att skydda sitt folk, men att något litet och oväsentligt kan vända allt tvärt.

"Men en hjälte är någon som begår de nödvändiga brotten, oavsett vad".

Boken Herakles; inlägg 2

Från den olustiga känsla jag beskrev i förra inlägget har det nu gått över i en lätt förtvivlan, efter jag läst de sista kapitälerna innan sida 164. Man kan lätt säga att Theodor lyckats fånga mig. Jag sätter mig verkligen in i bokens handling på ett sätt jag nästan aldrig känt förut. Kanske beror det på att jag inte varit den mest flitiga när det kommer att läsa böcker, men den här boken måste verkligen vara något alldeles extra!
Den fortfarande relativt unga mannen, Herakles, boken handlar om har utan tvekan satt sig i en riktigt risig situation hittills. Efter först dräpt sin lärare och blivit bestraffat med sex år uppe i de närliggande bergen kommer han tillbaka, dödar hänsynslöst en här på tre tusen manar och bara någon dag efter det tar livet av sina tre söner. Det är med blandade känslor och stor spänning jag ska ta mig an resten ut av boken. Jag vågar knappt tänka mig vad hans kropp, som verkar i stor sätt tagit total kontroll av honom, ska göra för hemska saker i fortsättningen.
Herakles är där jag ligger nu på väg till oraklet i Delfi såsom Oidipus en gång var, "båda två på jakt att efter ett sett att undgå sitt öde" (citat: sida 164). Skillnaden mellan dessa män är bara att Herakles har redan mött detta förskräckliga öda medan Oidipus i alla fall hade en chans att undgå sitt. I och för sig kanske det inte gick att undgå sitt öde i det antika Grekland. Men vindarna kan fortfarande vända för unge Herakles, han har trots allt en hel del kvar av sitt unga liv att göra rätt för sig.

Boken Herakles

Denna bok lyckades fånga mitt intresse efter bara ett kapitel (för de som känner mig är det minst sagt en bedrift). Själva historian som utspelar sig är bara den spännande och bra, men det jag fastnade för var språket Theodor Kallifatides använder sig av. Med ett bra och välbeskrivligt språk kommer en författare långt och det är minst sagt vad Theodor gör med den här boken.
De känslor den här boken väcker hos mig är faktiskt dels tunga och olustiga. Jag har svårt att säga just varför jag känner som jag gör, men jag tror det har att göra med all denna otrohet guden Zeus utsätter de unga, vackra och inte minst sagt redan förälskade kvinnor. Det har nog att göra med att jag är en som tror på äkta kärlek och att det ska, eller rättare sagt måste, man hålla sig trogen till. En gång den väl blivit besmuttsad utav otrohet kan den aldrig bli sig lik igen.
Men absolut ger boken mig mer än tunga känslor. Det är även mycket spänning som utspelar sig, inte minst sagt när Oedipus står inför sfinxen eller när Herakles ska dömas till döden för han begått mord men i sista stund kliver Radamanthes fram och ger honom i synnerhet ett lindrigare straff.
Jag avslutar detta inlägg med ett citat från de sista raderna på sida 84; "man mår som bäst då man har allt eller då man inte har något alls".
Tycker det är ett fint citat och kan på sätt och vis känna igen mig i det.