Boken Herakles; inlägg 4

Herakles spårar helt klart ur i slutet. Jag trodde ända vägen till de sista sidorna att han med någon slags mirakel vändning (från hjälp av far sin kanske...) skulle vända på allt dåligt han gjort och verkligen hitta in rättskaffens väg. Visserligen gör han ett försök, men allt han tar sig an blir på ett eller ett annat sätt bara fel. Då kan jag i å för sig förstå honom att man inte orkar försöka rentvå sitt namn när han ändå bara smutsar ner det igen.
Jag blev lite besviken att Herakles dog på de sättet han gjorde, jag hade önskat att han offrade sitt liv för att rädda något stad eller något i den stilen. Men efter alla synder han hade begått var de trots allt det mest rättvisa öde han gick till mötes

"Atlas fortsatte att bära himlavalvet på sina axlar. Av allt att döma gör han det än idag". Så lyder de sista meningarna i boken. Jag tror, som jag även skrev i dagens prov, att Theodor skriver detta för att på något sätt länka ihop dåtidens Grekland med vår nutid- den grekisk mytologin lever kvar än idag.

Min egna dikt:

- Strunt i måttfullheten, lev på hoppfullheten.