Boken Herakles; inlägg 2

Från den olustiga känsla jag beskrev i förra inlägget har det nu gått över i en lätt förtvivlan, efter jag läst de sista kapitälerna innan sida 164. Man kan lätt säga att Theodor lyckats fånga mig. Jag sätter mig verkligen in i bokens handling på ett sätt jag nästan aldrig känt förut. Kanske beror det på att jag inte varit den mest flitiga när det kommer att läsa böcker, men den här boken måste verkligen vara något alldeles extra!
Den fortfarande relativt unga mannen, Herakles, boken handlar om har utan tvekan satt sig i en riktigt risig situation hittills. Efter först dräpt sin lärare och blivit bestraffat med sex år uppe i de närliggande bergen kommer han tillbaka, dödar hänsynslöst en här på tre tusen manar och bara någon dag efter det tar livet av sina tre söner. Det är med blandade känslor och stor spänning jag ska ta mig an resten ut av boken. Jag vågar knappt tänka mig vad hans kropp, som verkar i stor sätt tagit total kontroll av honom, ska göra för hemska saker i fortsättningen.
Herakles är där jag ligger nu på väg till oraklet i Delfi såsom Oidipus en gång var, "båda två på jakt att efter ett sett att undgå sitt öde" (citat: sida 164). Skillnaden mellan dessa män är bara att Herakles har redan mött detta förskräckliga öda medan Oidipus i alla fall hade en chans att undgå sitt. I och för sig kanske det inte gick att undgå sitt öde i det antika Grekland. Men vindarna kan fortfarande vända för unge Herakles, han har trots allt en hel del kvar av sitt unga liv att göra rätt för sig.