Boken Herakles

Denna bok lyckades fånga mitt intresse efter bara ett kapitel (för de som känner mig är det minst sagt en bedrift). Själva historian som utspelar sig är bara den spännande och bra, men det jag fastnade för var språket Theodor Kallifatides använder sig av. Med ett bra och välbeskrivligt språk kommer en författare långt och det är minst sagt vad Theodor gör med den här boken.
De känslor den här boken väcker hos mig är faktiskt dels tunga och olustiga. Jag har svårt att säga just varför jag känner som jag gör, men jag tror det har att göra med all denna otrohet guden Zeus utsätter de unga, vackra och inte minst sagt redan förälskade kvinnor. Det har nog att göra med att jag är en som tror på äkta kärlek och att det ska, eller rättare sagt måste, man hålla sig trogen till. En gång den väl blivit besmuttsad utav otrohet kan den aldrig bli sig lik igen.
Men absolut ger boken mig mer än tunga känslor. Det är även mycket spänning som utspelar sig, inte minst sagt när Oedipus står inför sfinxen eller när Herakles ska dömas till döden för han begått mord men i sista stund kliver Radamanthes fram och ger honom i synnerhet ett lindrigare straff.
Jag avslutar detta inlägg med ett citat från de sista raderna på sida 84; "man mår som bäst då man har allt eller då man inte har något alls".
Tycker det är ett fint citat och kan på sätt och vis känna igen mig i det.