Ångest, ångest är min arvedel

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen

Jag tror att texten beskriver en människas sökande efter meningen med livet. Ju högre berget visar sig att vara eller desto mörkare skogen blir beskriver hur åren bara går medans meningen med det hela bara blir mer och mer svåråtkomligt.

För mig har hela den här lektionen varit relativt känslofylld, det försvårar att sålla ut vilka känslor som just den här dikten lämnar efter sig. Men när jag läser den är det en ganska vemodig känsla som sprids inom mig, eller kanske till och med hopplös.

Jag tror att den vill förmedla eller uppmana om att hitta sin egen mening med livet, before it’s to late…

Dikten är nog skriven runt mitten av 1900-talet skulle jag nog gissa.